Om det mycket märkliga migrationsverket

Det här inlägget skulle handla om hur glad jag är att jag har valt att bli lärare i svenska som andraspråk. Hur fantastiskt det är att lära nyanlända barn svenska. Hur jag, trots skitlön och tung arbetsbörda är glad och stolt över att vara lärare, men jag har kommit av mig. Den här bloggen handlar om liv och hantverk och just nu ska den handla om andras liv. Om man inte vill bli upprörd eller ledsen eller är väldigt känslig behöver man inte klicka på länkarna. Om man inte vill veta kan man låta bli. Jag tror dock att det är bra att bli upprörd om man passar sig för att bli apatisk av det.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15389933.ab

http://www.dn.se/nyheter/sverige/tvaaring-riskerar-utvisning

Jag tänker på hur många utlämningshotade elever jag ska hinna med under mitt yrkesliv. Hur många elever vars namn inte kan stå med på klasslistorna, vars ansikten saknas på klassfotot. Elever som skakar när en polisbil passerar, för kanske kommer den för att tvinga dem tillbaka till ett land där de inte kan leva.

Migrationsverket är för mig ett mysterium, ett väldigt otäckt mysterium. Jag föreställer mig att det finns mammor och pappor och vänliga människor som arbetar där och som vill eller känner sig tvugna att kasta ut barn och vuxna också för den delen, ur det här landet. Vilka är de och hur står de ut?

När man läser artiklar som de ovan kan man väldigt lätt drabbas av apati. Man blir ledsen och tänker att någon borde göra någonting, jag borde göra någonting. Men det gör man inte för man kommer på någonting annat och så rinner det ut i sanden. Den här gången tänkte jag göra någonting annat än ingenting. I mig väcks en vrede som vill skriva slagord som "spräng migrationsverket" eller liknande, i tunnlar och på torg. Men det är inte riktigt min stil så istället gör jag någiot som jag kan, jag skriver ett brev. Ett digitalt brev, för enkelhetens skull. Jag tror inte att migrationsverket vill ha mail för mailadressen verkar lite hemlig, skriven i pyttetext längst ner på en sida som man hittar efter en stunds försök. Jag har skrivit till dem nu, bara en fråga som jag hppas att jag kan få svar på.

Hej migrationsverket.

Varför utvisar ni ensamma tvååringar och barn som har blivit våldtagna på flyktingförläggningen i landet dit de utvisas?

Jag är tacksam för svar.

Undrande hälsningar
Josefine Sandberg

Det är inte många som läser den här bloggen men det vore fint om någon av dem skulle vilja göra som jag och kanske slänga iväg en undran till migrationsverket, en förfrågan om varför. Varför?

Här kontaktar man migrationsverket:                  migrationsverket@migrationsverket.se