måndag 11 mars 2013

Nu är det dags igen

Jag är tillbaka i ritstartgroparna. Jag hamnar där ibland men stannar sällan tillräckligt länge för att groparna ska bli mer än startgropar. Det är så lätt att tycka att man inte kan. Det är så lätt att luta sig tillbaka och tycka att när det finns så många andra som är så fantastiskt duktiga finns det ingen anledning för mig att försöka. Jag har ägnat en massa år åt att inte kunna rita och åt att inte kunna skriva låtar. Det finns säkert fler saker jag har gått runt och inte gjort för att jag inte har kunnat men de här två är mest centrala just nu. Sen jag fick pianot har jag skrivit tre låtar. Jag insåg att jag visst kan. Att jämföra sig med andra är dumheter och det måste man komma ihåg trots att det är lätt att glömma. Att inspireras av andra däremot, det är värsta grejen. Och att ta tag i sig själv och säga oj vad du är bra, kom igen, kör bara! Det är värsta grejen. Så nu jobbar jag på det. Heja Josefine liksom, heja vad du kan!
Jordi fick den här ritboken (som jag har scannat in i brist på kamera) i julklapp men mamma sa att jag fick ta den själv om jag ville och det ville jag. Nu har jag tagit tag och satt igång. Jag ska försöka mig på att rita något varje dag den här veckan. Börja från början liksom. Som en övning i att fatta pennan och modet och göra det där man tror att man är för dålig för att försöka sig på. För det är man faktiskt inte.

2 kommentarer:

  1. Underbar inställning! Du har ju i den här bloggen bevisat att du kan hur mycket som helst, om du vill! Du behärskar så många olika konstnärliga uttryck. Ser fram emot nästa blogginlägg!

    SvaraRadera
  2. Det är ju så man ska se det. Jag läste en serie av Liv Strömkvist där en berömde en annan för att den var så musikalisk som kunde spela både typ gitarr och piano. Den som fick berömmet svarade: ja men jag suger på fiol. (Typ så var det). Så ska man ju inte hålla på... Man är ju liksom bra på många saker om man är lite snäll mot sig själv och ser det.

    SvaraRadera